2007 Ridge Santa Cruz Mountains och oliv-taxi

Vi längtar och längtar efter ett Bourgogne-moment! Ni vet, när allt faller på plats, sammetskänslan sprider sig i munnen och smaken aldrig tar slut. Det var länge sedan sist, så länge att vi nästan glömt bort hur det var.

Vi ska väl inte påstå att 2007 Ridge Santa Cruz Mountains Estate California orsakar ett komplett halleluja-moment, men visst är det riktigt skit-gott! 58% Cabernet Sauvignon, 42% Merlot. Ungt och grönt, javisst! Men också härligt fullpackat med svarta vinbär, blåbär, lingon och kalamata-oliver. Snyggt, slankt och balanserat. Njutbara tanniner och behaglig alkoholhalt, 13,5%.

Intages tillsammans med pizza på dinkel-surdeg med kompetenta mängder parmaskinka och mozarrella, medan 2-åringen skjutsar runt på en citron-fylld oliv i dockvagnen och fredags-friden lägger sig...

Fonterutoli, Saffirio och Mont-Olivet. Slattar helt enkel...

Hurra för höst!
Matjesill utgör vår basföda under sommaren, men så vinvänligt är det inte. Så därför säger vi: Hurra för högrev, lammkotletter och fläsklägg! Gårdagens söndagmiddag föll dock platt: Sjukt barn och därmed sent inställd middag, och där stod vi med potatis och äppelpaj. Gästerna skulle ha tagit med kött och sås...
Då blir det slatt-genomgång och pizza!
2001 Castello di Fonterutoli är först ut. 85% Sangiovese, en skvätt Cabernet Sauvignon och en dutt Merlot. Mazzeis flaggskepp är en av våra absoluta favoriter, men är inte helt enkelt att lagra. Massor med ek, julkryddor, körsbär och After eight. Tyvärr har frukten tappats på vägen. Rådet är enkelt: Köp, knäck och njut! Passar oss med flaskor i klädkammare, köksskåp, nattygsbord och badrumsskåp (och dessutom med usel karaktär) perfekt...
Nästa flaska är däremot inte för gammal (Ja, det var det här med karaktär och tålamod). 2006 Josetta Saffirio Barolo har snarare tiden framför sig, hoppas vi. Direkt ur flaskan är en närmast obehaglig stickande doft av lösningsmedel. Efter en dag eller två har det lugnat ner sig betydligt, och nu finns mer av rosor, jordgubbar och läder. Härligt slankt och örtigt i munnen. Stort plus för den vansinnigt vackra blåröda färgen - det är så att man blir tårögd av glädje, och vi hoppas att nagellacket lägger sig så att ögonen inte behöver fuktas av den orsaken nästa gång.
2006 Clos du Mont-Olivet är ren och skär njutning! Hemkokt vinbärssaft, klarbär, hallonlakrits och mjölkchoklad. Innan det hamnar i munnen tänker vi, hur ska det här undgå sylt-diket? Men se där, torra tanniner, mineral och en perfekt syra. Dag 2 finns ännu mer tydliga Rhône-toner med chark och vitpeppar. Det här kan vi dricka en tunna av, även jag som inte ens är så förtjust i Ch9, typ... Man kan säkert spara det här i nån vrå om man är road av sånt, men vi säger igen: Drick och njut!

Det här känns som en bra start på hösten. Ny termin, nya möjligheter! Och då har vi inte ens talat om bästa snabbmaten: September-krabban med tillhörande Riesling...
Förresten, på söndag dricker vi champagne. Antingen för att fira att SD inte kravlar sig över 4 %, och att det därmed finns fortsatt hopp om svenskarnas intelligens, eller för att dränka våra sorger om motsatsen bevisas. Skål!

2005 Chateau le Doyenné, äntligen fredag!

Hurra! De boende i Danderyd har fått ytterligare en vårdcentral! Som får bra betalt för att kalla friska 40-åringar med förkylning till återbesök för att berätta att proverna från förra veckan var utan anmärkning. Så synd bara att det inte går att uppbringa en vårdplats för en 100-åring med trötta ben på det stora sjukhuset... Inte helt enkelt att förklara den logiken för hennes dotter på akutmottagningen. Eller förresten, patienter har vi ju inte: Kunder heter det, och vi sköter ett uppdrag från beställarna. Som entreprenör borde jag ju då säga att: Härligt! Tänk att vi har haft så många kunder den här veckan, och vad trevligt att så många vill stanna över natten!

Låter jag lite frustrerad? Kanske en aning, men nu är det fredag...

Vi föll förstås för frestelsen att beställa ett sex-pack billig Bordeaux från Bristly förra månaden. Lite synd tyckte jag om killen som ringde från S.B. och meddelade att lådan hade kommit, och hade tappats i golvet så att samtliga sex flaskor hade gått förlorade. Men nu är de bärgade, och första flaskan är poppad.

2005 Château Le Doyenné, 70% Merlot, 15% Cab Sauvignon och 15% Cab Franc, från ett område strax sydväst om staden Bordeaux, Premières Côtes de Bordeaux. Den bjuder på bussig bärighet med körsbär, plommon och choklad samt något i lösningsmedel-branschen i doften. Smaken är full av röda bär, och framförallt körsbärskärnor. Bra syra och för priset klart godkänd längd. Målarfärgen och körsbärskärnorna för faktiskt tankarna till Italien, men med betydligt nättare tanniner.

Det är inget stort vin, lite endimensionellt, men de resterande fem flaskorna kommer vi med glädje att sörpla i oss till onsdags-pastan eller söndags-pizzan. Tips från coachen: Ch. Le Doyenné, mjölkchoklad och semi-final i "På spåret"!

Ahh, äntligen fredag!

Hårdträning med vin på PET-flaska

Victor Tichonov, Viljo Nousiainen, Bengt-Åke Gustafsson...

Ok, det är ju inte OS vi tränar för, maken och jag. Eller jag och jag, egentligen är det ju bara F, men alla satsande män behöver en målinriktad fru och coach vid sin sida.

Således har vi just nu träningsläger här hemma. Kylskåpet är fullt av små 33 cl PET-flaskor med små slattar av ursprungs- och druvtypiska viner. Ni vet, sauvignon blanc från Nya Zeeland, syrah från norra Rhône, skumbanan-gamay från Beaujolais och eukalyptus-doftande cabernet sauvignon från Australien. Jag är hård men rättvis när provningsglasen kommer fram.

Tillsammans ligger vi i hårdträning, nu när munskänkarnas 2-betygsprov närmar sig.

Det är väl inte världens mest spännande viner vi dricker, och visst vore det roligt med någonting roligare.

Starkast lysande ljuset i tråk-tunneln var förra helgens möte med 2003 Langhe Nebbiolo Il Favot.
Har sett att historien nedan har cirkulerat i bloggarna sista tiden, men vi kör den väl igen. Vilket misstag! 2003 är som bekant en varm och svår årgång, så Mr Conterno konstaterade efter en månad att "Nej, det här håller inte måttet. Vi de-klassificerar rubbet till Langhe Nebbiolo". För att sedan upptäcka att "Shit, det här blir ju grymt! Vi kan förvisso inte ta betalt som för Barolo, men jag vägrar att behandla det som något sämre än Barolo."
Resultatet blev fantastiskt vin till betydligt mindre peng.
Så gott, så gott: Violer, mandelmassa, målarfärg, hallon och överraskande mogna taniner. Enda nackdelen var att stackars 1999 Produttori del Barbaresco Rabajà inte riktigt fick den uppmärksamhet som den förtjänade. Härlig doft av nytjärad eka och körsbär, och med tuggiga ruggiga taniner. Men den hamnade lite i skuggan av mini-Barolo-kompisen som knockade oss. Stort tack A och L! Vi behövde värmen från dessa ädla drycker när vi sköt (inte rullade) vagnen framför oss hem genom snöstormen.

Jag inser att det blir glest mellan posterna nu, men så är det när man ånyo är heltidsarbetande familjeförsörjare, och inte längre latte-mamma... (Antar att det ser mer ok ut som mor och företrädare för sjukvården att kalla sig för latte-mamma än vin-slatte-mamma. Med tanke på travarna med de små plast-flaskorna i kylen just nu skulle vi knappast passera BVC:s hembesök utan anmärkning. Tror ni att de godkänner argumentet: "Vi tränar"?)

2003 Chateau Lagrezette Malbec

Igår var doften så bra, så bra, om än lite återhållen.
Stall, tobak, grön paprika, örter och lakrits. Animaliska toner är en underdrift och en förskönande omskrivning, kött och fekalier är mer ärligt... I munnen är det gott om tanniner, mörk frukt med plommon och det har en bra längd. Inget kan lukta så härligt illa som en fransos!
Men mer rätt än så har jag inte när jag gissar, och är i Bordeaux och snurrar på östra stranden.
Rätt svar hade varit sydvästra Frankrike och Cahors, 2003 Chateau Lagrezette Malbec, 189 kronor för denna marsnyhet på bolaget -08. Riktigt bra vin till bra peng! Med facit i hand ger den mörka, nästan svarta, färgen en fingervisning om vilken druva som döljer sig i glaset, men det är lätt att vara efterklok.

Ikväll dricker vi upp resten till en god köttbit och blomkålspuré. Men nu luktar det gammal mjärde och mört! Det visar sig att rester av gårdagens laxpasta snurrat runt i diskmaskinen, och att det helt enkelt är gammal fisk som kontaminerat glaset. Inte ens fransoser luktar så illa... Nytt glas, och återigen får vi härlig malbec-doft i näsan. Det har öppnat sig avsevärt sedan gårdagen.

Cahors vinodlingar ligger runt floden Lot, en biflod till Garonne. Här tillverkas enbart rött vin, och appelationen kräver minst 70 % malbec/auxerrois. Man vill inte bli en blindtarm till det närliggande Bordeaux, och tillåter till exempel inte cabernet sauvignon. Ofta rundas den sträva, kraftiga malbec-druvan av med lite merlot och/eller tannat, som är de enda övriga tillåtna druvorna i appelationen.

I kvällens vin är det 100% malbec. "Låt ligga", står det på etiketten på cellartracker efter munskänkarnas månadsprovning, men tålamod och förrådsutrymme är inte det vi har mest av. Mognadstonerna överraskar, och vi upplever inte alls vinet som omoget kärvt eller svårtillgängligt. Det är fortfarande örtigt och strävt, med mer slank än bussig frukt, men absolut njutbart. Ett jättegott matvin redan idag. Vår andra flaska får dock ligga några år till, om vi inte blir sugna tidigare, eller behöver garderobsplatsen!

CampoRe med härligt brutala tanniner

Visst borde vi äta mer vegetarisk mat. Ingen har väl kunnat undgå uppmaningarna om att konsumera mindre mängd nötkött, varje kilo motsvarar x antal mil med bil, eller y antal timmar tända lampor.

Jag skäms på riktigt när jag i köttdisken ber om en, usch, fantastisk bit hängmörad entrecôte som dessutom, usch usch, är amerikansk. Varken svensk eller kravmärkt!
Om det nu är till någon tröst så har denna metangas-producerande miljöbov varken vuxit upp, slaktats eller transporterats förgäves, för himmel vilket kött! Ett perfekt finmaskigt nät av insprängt fett ger en köttbit som faller sönder i munnen. Carl Johan, muscovado- och rosmarinfrästa palsternackor och tryffelsmör som tillbehör.

2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva provade vi första gången på Munskänkarnas novemberprovning. Då var intrycket att den var bäst på provningen, men med nästan farsartat mycket tanniner. Ett sällskap där alla såg ut som små bävrar, kämpandes med att få ner överläppen från tänderna. Vi har sett fram emot att dricka det till mat.
Ikväll har den en stor doft med mängder av julkryddor: Stjärnanis, pomerans och nejlika. Fräsch fruktighet, men bra mognadstoner. Läder, stall och jord. Fantastiskt!
Tar en stor klunk som fyller munnen, njuter, väntar, och väntar... och där: Pang! Jösses vilka tanniner! Efter lite mungymnastik så börjar kinderna så sakta att mjukas upp. Smaken ligger kvar och fortsätter att dansa runt i munnen. Det är mer kryddor, lakrits och körsbär, och det är så gott, så gott! Inte oväntat så är det också ett fenomenalt matvin.

Vi undrar: Ska nästa, och tyvärr vår sista, flaska njutas nu inom kort, eller ska den få ligga till sig? Frågan är om vi klarar att hålla oss, och egentligen vad vi tror skulle bli så mycket bättre. Frukten är smaskigt pigg nu, mognadstonerna finns redan där, och tanniner we love!

Kärlek på Mathias Dahlgren Matsalen

Den som väntar på något gott...
Jag tyckte nog, som de flesta barn, att det är ett rätt uselt talesätt. Varför inte bara få det man vill ha, helst på en gång? Men föräldrarna var konsekventa i sin fostran, man ska längta, spara och vänta. Och nog var det världens finaste cykel, den där man köpte genom att tömma spargrisen på cykelhandlarens disk!

Samma känsla har infunnit sig den senaste månaden. Vi har väntat på och längtat efter dagen D, besöket på Matsalen. Och efter att få tömma spargrisen...
Lill-prinsen fyller ett år, F fyller lite mer, och det är det första restaurangbesöket på tu man hand sedan bebis-leverans.

Att läsa detaljer om vad andra har ätit är, i mitt tycke, rätt ointressant. Men om vi sammanfattar aftonen med ordet kärlek så säger det det mesta: Gotlandstryffeln som generöst hyvlades över potatischipsen ackompanjerad av champagne, en fantastisk havskräfta med olika delar av blomkål som med det brynta smöret till omfamnades av eken i en Puligny Montrachet, torsk som bakats i 45 grader serverat med skogssvamp och därtill pinot noir från Felton Road, perfekt till syran i ärtpurén, och desserter som både är en fröjd för ögat och gommen, med mera med mera.
Mat som lagats med glädje och omsorg. Värme från serveringspersonal som utförde sitt jobb med elegans, som en dans, så där perfekt så att man känner sig härligt lyxigt ompysslad, men avslappnat och med glimten i ögat.

Tack alla på Matsalen som jobbade 27/11 för att ni infriade alla våra förväntningar! Tack älskade F för att du finns, och för att du håller med om att det är nu som vi ska spränga vår spargris! Och tack kära svärmor/mamma/farmor för att du tar hand om lill-prinsen, när vi går ut och fyller på kärleks-förråden!

Och grattis Mathias Dahlgren med personal till välförtjänt Gulddrake! Med kärlek...