2003 Chateau Lagrezette Malbec

Igår var doften så bra, så bra, om än lite återhållen.
Stall, tobak, grön paprika, örter och lakrits. Animaliska toner är en underdrift och en förskönande omskrivning, kött och fekalier är mer ärligt... I munnen är det gott om tanniner, mörk frukt med plommon och det har en bra längd. Inget kan lukta så härligt illa som en fransos!
Men mer rätt än så har jag inte när jag gissar, och är i Bordeaux och snurrar på östra stranden.
Rätt svar hade varit sydvästra Frankrike och Cahors, 2003 Chateau Lagrezette Malbec, 189 kronor för denna marsnyhet på bolaget -08. Riktigt bra vin till bra peng! Med facit i hand ger den mörka, nästan svarta, färgen en fingervisning om vilken druva som döljer sig i glaset, men det är lätt att vara efterklok.

Ikväll dricker vi upp resten till en god köttbit och blomkålspuré. Men nu luktar det gammal mjärde och mört! Det visar sig att rester av gårdagens laxpasta snurrat runt i diskmaskinen, och att det helt enkelt är gammal fisk som kontaminerat glaset. Inte ens fransoser luktar så illa... Nytt glas, och återigen får vi härlig malbec-doft i näsan. Det har öppnat sig avsevärt sedan gårdagen.

Cahors vinodlingar ligger runt floden Lot, en biflod till Garonne. Här tillverkas enbart rött vin, och appelationen kräver minst 70 % malbec/auxerrois. Man vill inte bli en blindtarm till det närliggande Bordeaux, och tillåter till exempel inte cabernet sauvignon. Ofta rundas den sträva, kraftiga malbec-druvan av med lite merlot och/eller tannat, som är de enda övriga tillåtna druvorna i appelationen.

I kvällens vin är det 100% malbec. "Låt ligga", står det på etiketten på cellartracker efter munskänkarnas månadsprovning, men tålamod och förrådsutrymme är inte det vi har mest av. Mognadstonerna överraskar, och vi upplever inte alls vinet som omoget kärvt eller svårtillgängligt. Det är fortfarande örtigt och strävt, med mer slank än bussig frukt, men absolut njutbart. Ett jättegott matvin redan idag. Vår andra flaska får dock ligga några år till, om vi inte blir sugna tidigare, eller behöver garderobsplatsen!

CampoRe med härligt brutala tanniner

Visst borde vi äta mer vegetarisk mat. Ingen har väl kunnat undgå uppmaningarna om att konsumera mindre mängd nötkött, varje kilo motsvarar x antal mil med bil, eller y antal timmar tända lampor.

Jag skäms på riktigt när jag i köttdisken ber om en, usch, fantastisk bit hängmörad entrecôte som dessutom, usch usch, är amerikansk. Varken svensk eller kravmärkt!
Om det nu är till någon tröst så har denna metangas-producerande miljöbov varken vuxit upp, slaktats eller transporterats förgäves, för himmel vilket kött! Ett perfekt finmaskigt nät av insprängt fett ger en köttbit som faller sönder i munnen. Carl Johan, muscovado- och rosmarinfrästa palsternackor och tryffelsmör som tillbehör.

2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva provade vi första gången på Munskänkarnas novemberprovning. Då var intrycket att den var bäst på provningen, men med nästan farsartat mycket tanniner. Ett sällskap där alla såg ut som små bävrar, kämpandes med att få ner överläppen från tänderna. Vi har sett fram emot att dricka det till mat.
Ikväll har den en stor doft med mängder av julkryddor: Stjärnanis, pomerans och nejlika. Fräsch fruktighet, men bra mognadstoner. Läder, stall och jord. Fantastiskt!
Tar en stor klunk som fyller munnen, njuter, väntar, och väntar... och där: Pang! Jösses vilka tanniner! Efter lite mungymnastik så börjar kinderna så sakta att mjukas upp. Smaken ligger kvar och fortsätter att dansa runt i munnen. Det är mer kryddor, lakrits och körsbär, och det är så gott, så gott! Inte oväntat så är det också ett fenomenalt matvin.

Vi undrar: Ska nästa, och tyvärr vår sista, flaska njutas nu inom kort, eller ska den få ligga till sig? Frågan är om vi klarar att hålla oss, och egentligen vad vi tror skulle bli så mycket bättre. Frukten är smaskigt pigg nu, mognadstonerna finns redan där, och tanniner we love!

Kärlek på Mathias Dahlgren Matsalen

Den som väntar på något gott...
Jag tyckte nog, som de flesta barn, att det är ett rätt uselt talesätt. Varför inte bara få det man vill ha, helst på en gång? Men föräldrarna var konsekventa i sin fostran, man ska längta, spara och vänta. Och nog var det världens finaste cykel, den där man köpte genom att tömma spargrisen på cykelhandlarens disk!

Samma känsla har infunnit sig den senaste månaden. Vi har väntat på och längtat efter dagen D, besöket på Matsalen. Och efter att få tömma spargrisen...
Lill-prinsen fyller ett år, F fyller lite mer, och det är det första restaurangbesöket på tu man hand sedan bebis-leverans.

Att läsa detaljer om vad andra har ätit är, i mitt tycke, rätt ointressant. Men om vi sammanfattar aftonen med ordet kärlek så säger det det mesta: Gotlandstryffeln som generöst hyvlades över potatischipsen ackompanjerad av champagne, en fantastisk havskräfta med olika delar av blomkål som med det brynta smöret till omfamnades av eken i en Puligny Montrachet, torsk som bakats i 45 grader serverat med skogssvamp och därtill pinot noir från Felton Road, perfekt till syran i ärtpurén, och desserter som både är en fröjd för ögat och gommen, med mera med mera.
Mat som lagats med glädje och omsorg. Värme från serveringspersonal som utförde sitt jobb med elegans, som en dans, så där perfekt så att man känner sig härligt lyxigt ompysslad, men avslappnat och med glimten i ögat.

Tack alla på Matsalen som jobbade 27/11 för att ni infriade alla våra förväntningar! Tack älskade F för att du finns, och för att du håller med om att det är nu som vi ska spränga vår spargris! Och tack kära svärmor/mamma/farmor för att du tar hand om lill-prinsen, när vi går ut och fyller på kärleks-förråden!

Och grattis Mathias Dahlgren med personal till välförtjänt Gulddrake! Med kärlek...

Påsprovning, med fler bra fransoser från 2007

Någon sa att Stockholm har haft 3,5 soltimmar i november. Inte utan att man börjar fundera på att tulla lite på AD-dropparna... Vi utan niqab sägs ju dock klara oss med de ynka strålar som tränger genom november-dimman, utan att bli bensköra. Är man dessutom lyckligt förskonad från undervikt, så har man ännu större chans att klara skelettet, så det så!
Mörker ute är ett gott skäl att pigga upp tillvaron med trevlig samvaro inomhus. Påsprovning står på agendan, fyra vänner och fyra viner. Med tanke på väder och sinnesstämning var det kanske ingen överraskning att det inte medtogs vitt vin eller Beaujolias...
Glas nr 1 har en tät blåröd färg. Det här är massaker! säger F. Doftar kött, blod och motorsåg! Vi mindre brutala känner främst björnbärsfrukt, blåbär och salmiak. Fin Rhône-kryddighet. Smak med söt frukt ackompanjerad av fina syror. Bra längd och fyllighet. Med ovanstående beskrivning är norra Rhône en rimlig gissning. Crozes-Hermitage 2007, Domaine des Entrefaux. Det här är riktigt gott, och känns för sina 179 kronor som ett bra alternativ till de senaste veckornas galna rusning efter Graillot...(Kom igen vin-entusiaster, det finns annat som vi hellre vässar armbågarna för att få tag på!) Om man ska ha någon invändning så är det att det saknas lite tuggmotstånd och tanniner, men gott är det! Oktoberlansering, och ska därmed finns ett år i butik.
Glas nr 2 är ljusare, rubinrött med antydan till tegel. Doftar jordgubbar, multna löv, bigarråer och körsbär. Någon associerar till Chateau Musar. Smak med julkryddor och gräs. Lite kort, saftig. Lättdrucket och gott. Gissningarna haglar. Supertoscan? Ch9? Amerikansk pinot noir? Svaret är nåt mitt emellan (?). Bonny Doons Old Telegram 2004. 100% mourvedre. Under kvällen blir detta allt bättre, och frukten kommer fram. Gott och lättsmält sällskapsvin, dock med tveksam prisvärdhet för 236 kronor. Vinner antagligen inte på ytterligare lagring.
Glas nr 3 är raka motsatsen till Vellinge-moderater: Generöst och inbjudande! Djup färg med rubinröda reflexer. Adjektiven radar upp sig: Doft med björnbär, chark, rosentvål, nivea och lakritspastill. Direkt inbjudande smak med härligt mjuk munkänsla, fina tanniner. Mer björnbär och lakrits, bra längd och fast slut. Någon gissar på syd-Rhône, och visst är det nära. 2007 Lacroix-Vanel Fine Amor, Pézenas Coteaux du Languedoc. 60% grenache, 40% syrah, och har inte varit i närheten av ek. Det här vill vi ha mer av! Vinik importerar. Mer hyllningssång, men på en högre och mer poetisk nivå, finns att njuta av här.
Sist ut nr 4. Tegel i glaset. Doft med mognadstoner, hö, fikon, mandel, rosor, körsbär, tobak och mer specifikt vattenpipa, grus och ostbågar! Smak med massor av tanniner och kryddor. Lång eftersmak och mycket elegant. Bordeaux är en gissning, om inte "de djävla körsbären kommit mot slutet".
I glaset finns aglianico i form av 1998 Mastroberardino Radici Taurasi Reserva. Av andra, som provat här, här och här, har vi förstått att 1998 inte var den bästa årgången, men för sig själv är detta jättegott. Är i förhållande till tanninerna tyvärr lite fruktfattigt, och vinner därför sannolikt inte på ytterligare lagring. Vad tråkigt, för då måste vi dricka upp den andra ganska snart...

Sammanfattningsvis medtogs kvällens två mest positiva överraskningar och "vill-ha-mer-känsla" av vännerna i Beverly-Farsta: 2007 Crozes Hermitage Domaine des Entrefaux och 2007 Lacroix-Vanel Fine Amor, Pézenas Coteaux du Languedoc.
Det är väl dessutom bara att bita i det sura äpplet, och ställa sig i kön nästa vecka för 2003 Radici Taurasi Reserva.... Men 970 kronor för 2006 Ornellaia, hugha, det klarar inte föräldrapenningen! Kan man hoppas på ett smakprov som dopning på Munskänkarnas månadsprovning månne? Snälla!

Och det ska väl slutligen erkännas, att visst har även vi två flaskor Graillot hemma. Vi slogs dock inte för dem, ett 90-tal flaskor kom i lugn och ro till Kungens kurva några dagar efter släpp. Tack Magnus för den utflykten!

Koskräck och Cuvée de Vatican

Har du koskräck? Nån som minns Kurt Ohlssons stående fråga till sina gäster...

Turen gick den här dagen till Bornsjön. Vi går en stig som slingrar sig över ängar och bulliga mossor, som tagna ur John Bauers böcker. Jag klättrar muntert över färistar och säger utbildande till sonen på ryggen att ”här finns det nog får! Bäääää!” Efter en stunds promenerande i hagarna ser jag en stor hög med nåt som definitivt inte kommer från ett får. Koskräck, jag? Neej då! Intalar jag mig, men skyndar ändå på stegen lite. Väl ute över nästa färist pustar jag ut, för att inse att även här ligger det högar, och här, och här... Äntligen ute ur hagarna vänder jag mig om, och läser stängslets anslag: "Varning för tjurar!” Hygglo att skylta från ett håll i alla fall...

På hemvägen hämtar vi vår låda med 2007 Cuvée du Vatican Côtes du Rhôhne Villages. Om detta vin har vi fått läsa här, här och här. Och visst föll vi för beskrivningen av en bra vardagsfransos med human prislapp. 80% grenache och 20% syrah från bussigt år i Rhône. Importeras av Bristly.

Renskav med potatismos, kantareller och rårörda lingon blir kvällens middag. Direkt från flaskan känner vi: ingenting! Men redan efter en kvart har det öppnat upp sig, och bjuder bussigt på hallon, körsbär och anis. Smaken är koncentrerad och fyllig med torkad frukt och salmiak. Bra ryggrad och syra. Eftersmaken är dock en besvikelse, känns lite kort och rumphugget.

Kanske var förväntningarna för högt uppskruvade, men vi vet inte om vi riktigt ställer oss i hyllningskören ännu, vi ska öppna ytterligare en flaska innan vi bestämmer oss. Vi fortsätter jakten på den så högt eftertraktade vardagsfransosen, väl medvetna om risken att vi inte kommer att finna den... För övrigt så pågår en parallell jakt på en tisdags-italienare också!

För er som i fortsättningen inte vill tvivla på vem i hagen som producerat vad, rekommenderas varmt boken "Det var det fräckaste!" av Werner Holzwarth. Om den lilla mullvaden som en morgon fick bajs på huvudet, och som ville veta vem som gjort det. En liten bok om hämnd...

Crazy Friday med Champagne

Dekadens (förfall, urartning, kulturell nedgång), överslag eller bara oktoberfrossa? Vid fiskdisken börjar snålvattnet att rinna. Med krabba och hummer i säkert förvar får jag sedan syn på anklevermoussen...
Vad fick ni i bröllopspresent? Vinglas, linneduk eller liggunderlag? Edmond de Ayala fick ett slott i Aÿ, en Grand Cru-by i hjärtat av Champagne, i bröllopsgåva när han gifte sig 1860. Han hade rest till Aÿ för att studera just denna ädla dryck, och där blev han förälskad i rätt tös, systerdottern till Edmonds läromästare. De unga tu startade där champagnehuset Ayala, som under åren skaffat sig gott anseende. Sedan 2005 ägs det av Bollinger.
Ikväll dricker vi Ayala Brut 1999, 80% Pinot Noir 20% Chardonnay. Färgen är ljust gul mot nougat. I doften finner vi gula äpplen, grädde och ljust bröd. Rund utvecklad smak med gul mogen frukt. Det finns en pigg väl balanserad syra och bra fruktighet. Utan att kunna mycket om Champagne konstaterar vi att det här tycker vi är gott bubbel! Den går perfekt till anklevermoussen och fikonmarmeladen, och det gör ju inte direkt ont att dricka den till skaldjuren heller.
Fullmatad höstkrabba är sannerligen tidernas godaste och snabbaste snabbmat. Dela, ät och njut! Hummerköttet värms hastigt i lite salt smält smör, och äts utan krusiduller. Lille T har vid det här laget tröttnat på bebis-majskrokar och suger istället muntert på ett kex med anklever, typ som leverpastej fast bättre... Alla är nöjda.
Har ni inte gift er ännu? Varför inte önska er ett litet slott på den franska landsbygden?

Kåthet (eller brist på) och Bourgogne

En enkel handtralla?
Det är vad relationsexperten i en föräldrar- och barntidning rekommenderar kvinnan med förlossningsdepression och ångest över bristande kåthet. "Din man har också behov, och man kan alltid bjuda på en enkel handtralla." F skrattar högt när jag upprört visar honom frågespalten och konstaterar att den borde man klippa ut... På väg ut till Tyresta nationalpark och bebispromenad lyssnar jag på Mia Skäringer som intervjuas i P4 angående sin bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Hon konstaterar (fritt ur mitt minne) att "ibland tar det en månad för mig att bygga upp en kåthet, och då får mannen inte sucka. Nej, man ska ge fan i att sucka och istället hjälpa till!" Boken bygger på krönikor som Mia Skäringer skrivit för, ja just det, en föräldrar- och barntidning med en spalt med en relationsexpert... Många goda råd och visdomsord för oss nyblivna föräldrar att lyssna till.
I Tyresta har vi vår första riktigt kyliga höstdag, fyra grader varmt men med strålande sol.

Till middag blir det hel kyckling i ugn med potatismos och ljummen sallad med morötter och solrosfrön. Pippi för mindre än 15 kr/kg på lokala butiken ger fyra portioner festmiddag för mindre än 40 kronor. Då har man råd med Bourgogne på en tisdag!
Det bästa vinet är det som man glömt bort att man har, och plötsligt så ligger det där. Helt gratis (för är det väl inhandlat så är det sedan, just gratis att dricka)!
Domaine Jean et Jean-Louis Trapet Marsannay 2006 (Tryffelsvinet) är ett sådant bortglömt vin i garderoben. Domaine Trapet är en av de klassiska producenterna i Gevrey Chambertin, och har också denna Marsannay.
Vackert blekt pinot-rött utan tegeltendenser. I näsan härlig pinot-krydda, jorgdubbar och kaffe. Vi blir inte besvikna när vi smakar. För åldern förvånansvärt fina taniner, mjukmedels-känsla och frisk bärig hög syra, bra slut men med knappt medellång eftersmak. Marsannay saknar ju grand crus, men har också betydligt lägre priser än grannen Gevrey. Här kan man faktiskt göra fynd, med Bourgogne-mått mätt, och kvällens vin är för oss en riktigt positiv överraskning.
Hur ska jag nu få ihop slutet med början, alltså kåthet (eller brist på) och tisdags-Bourgogne, utan att hänga ut stackars F? Tja, låt oss helt enkelt konstatera att allt blir roligare med en bra fransos!

Välkommen!

Välkommen till "Vinbiten"!

Upp med lille T på ryggen och ut i spenaten, det är en fantastisk septemberdag i Paradisets naturreservat söder om Stockholm. Välskött med fina rastplatser och till och med med övernattningsstugor längs leden. Under vandringen drömmer vi om kvällens rödtjut, och om ostarna som blev kvar efter fredagens skaldjursfrossa. Väl hemma öppnar vi kvällens vin Ciacci Piccolominis Ateo IGT 2006, en supertuscan från Tryffelsvinet. Lådan delades med vänner på vårt initiativ, och vi känner ansvaret vila på våra axlar.
Ungefär 60% sangiovese, resten merlot och cabernet sauvignon. 15,5% alkohol, och varningsklockorna ringer, bäst att stoppa in flaskan i kylen en liten stund...
Ok, då kör vi. I doften finns bigaråer, choklad, nejlikor och mandel. Första klunken är en käftsmäll! Mycket av det mesta, mörka bär och örter, men med bra taniner och struktur. F liknar det vid Blossas starkvinsglögg, och känslan av att det ju egentligen är godare med den vanliga vinglöggen.
Sammanfattningsvis ett bra vin med hög intensitet och många godbitar för både näsa och mun, men tyvärr med en i vår smak för hög alkoholhalt. Vi kommer överrens om att lammkotletterna och salladen är alldeles för klena tillbehör, här hade det behövts mer kropp och fett!

Osten då? Jag säger bara "Les triples crèmes", dvs gräddig färskost med över 70% fett, det är matporr! Finns i olika utföranden i en fantastisk fransk ostbutik nära dig... (nära om du bor i de fiiinare Stockholmskvarteren, vi andra tar tunnelbanan.)