Ok, det är ju inte OS vi tränar för, maken och jag. Eller jag och jag, egentligen är det ju bara F, men alla satsande män behöver en målinriktad fru och coach vid sin sida.
Således har vi just nu träningsläger här hemma. Kylskåpet är fullt av små 33 cl PET-flaskor med små slattar av ursprungs- och druvtypiska viner. Ni vet, sauvignon blanc från Nya Zeeland, syrah från norra Rhône, skumbanan-gamay från Beaujolais och eukalyptus-doftande cabernet sauvignon från Australien. Jag är hård men rättvis när provningsglasen kommer fram.
Tillsammans ligger vi i hårdträning, nu när munskänkarnas 2-betygsprov närmar sig.
Det är väl inte världens mest spännande viner vi dricker, och visst vore det roligt med någonting roligare.
Starkast lysande ljuset i tråk-tunneln var förra helgens möte med 2003 Langhe Nebbiolo Il Favot.
Har sett att historien nedan har cirkulerat i bloggarna sista tiden, men vi kör den väl igen. Vilket misstag! 2003 är som bekant en varm och svår årgång, så Mr Conterno konstaterade efter en månad att "Nej, det här håller inte måttet. Vi de-klassificerar rubbet till Langhe Nebbiolo". För att sedan upptäcka att "Shit, det här blir ju grymt! Vi kan förvisso inte ta betalt som för Barolo, men jag vägrar att behandla det som något sämre än Barolo."
Resultatet blev fantastiskt vin till betydligt mindre peng.
Så gott, så gott: Violer, mandelmassa, målarfärg, hallon och överraskande mogna taniner. Enda nackdelen var att stackars 1999 Produttori del Barbaresco Rabajà inte riktigt fick den uppmärksamhet som den förtjänade. Härlig doft av nytjärad eka och körsbär, och med tuggiga ruggiga taniner. Men den hamnade lite i skuggan av mini-Barolo-kompisen som knockade oss. Stort tack A och L! Vi behövde värmen från dessa ädla drycker när vi sköt (inte rullade) vagnen framför oss hem genom snöstormen.
Jag inser att det blir glest mellan posterna nu, men så är det när man ånyo är heltidsarbetande familjeförsörjare, och inte längre latte-mamma... (Antar att det ser mer ok ut som mor och företrädare för sjukvården att kalla sig för latte-mamma än vin-slatte-mamma. Med tanke på travarna med de små plast-flaskorna i kylen just nu skulle vi knappast passera BVC:s hembesök utan anmärkning. Tror ni att de godkänner argumentet: "Vi tränar"?)
Har sett att historien nedan har cirkulerat i bloggarna sista tiden, men vi kör den väl igen. Vilket misstag! 2003 är som bekant en varm och svår årgång, så Mr Conterno konstaterade efter en månad att "Nej, det här håller inte måttet. Vi de-klassificerar rubbet till Langhe Nebbiolo". För att sedan upptäcka att "Shit, det här blir ju grymt! Vi kan förvisso inte ta betalt som för Barolo, men jag vägrar att behandla det som något sämre än Barolo."
Resultatet blev fantastiskt vin till betydligt mindre peng.
Så gott, så gott: Violer, mandelmassa, målarfärg, hallon och överraskande mogna taniner. Enda nackdelen var att stackars 1999 Produttori del Barbaresco Rabajà inte riktigt fick den uppmärksamhet som den förtjänade. Härlig doft av nytjärad eka och körsbär, och med tuggiga ruggiga taniner. Men den hamnade lite i skuggan av mini-Barolo-kompisen som knockade oss. Stort tack A och L! Vi behövde värmen från dessa ädla drycker när vi sköt (inte rullade) vagnen framför oss hem genom snöstormen.
Jag inser att det blir glest mellan posterna nu, men så är det när man ånyo är heltidsarbetande familjeförsörjare, och inte längre latte-mamma... (Antar att det ser mer ok ut som mor och företrädare för sjukvården att kalla sig för latte-mamma än vin-slatte-mamma. Med tanke på travarna med de små plast-flaskorna i kylen just nu skulle vi knappast passera BVC:s hembesök utan anmärkning. Tror ni att de godkänner argumentet: "Vi tränar"?)
