2003 Chateau Lagrezette Malbec

Igår var doften så bra, så bra, om än lite återhållen.
Stall, tobak, grön paprika, örter och lakrits. Animaliska toner är en underdrift och en förskönande omskrivning, kött och fekalier är mer ärligt... I munnen är det gott om tanniner, mörk frukt med plommon och det har en bra längd. Inget kan lukta så härligt illa som en fransos!
Men mer rätt än så har jag inte när jag gissar, och är i Bordeaux och snurrar på östra stranden.
Rätt svar hade varit sydvästra Frankrike och Cahors, 2003 Chateau Lagrezette Malbec, 189 kronor för denna marsnyhet på bolaget -08. Riktigt bra vin till bra peng! Med facit i hand ger den mörka, nästan svarta, färgen en fingervisning om vilken druva som döljer sig i glaset, men det är lätt att vara efterklok.

Ikväll dricker vi upp resten till en god köttbit och blomkålspuré. Men nu luktar det gammal mjärde och mört! Det visar sig att rester av gårdagens laxpasta snurrat runt i diskmaskinen, och att det helt enkelt är gammal fisk som kontaminerat glaset. Inte ens fransoser luktar så illa... Nytt glas, och återigen får vi härlig malbec-doft i näsan. Det har öppnat sig avsevärt sedan gårdagen.

Cahors vinodlingar ligger runt floden Lot, en biflod till Garonne. Här tillverkas enbart rött vin, och appelationen kräver minst 70 % malbec/auxerrois. Man vill inte bli en blindtarm till det närliggande Bordeaux, och tillåter till exempel inte cabernet sauvignon. Ofta rundas den sträva, kraftiga malbec-druvan av med lite merlot och/eller tannat, som är de enda övriga tillåtna druvorna i appelationen.

I kvällens vin är det 100% malbec. "Låt ligga", står det på etiketten på cellartracker efter munskänkarnas månadsprovning, men tålamod och förrådsutrymme är inte det vi har mest av. Mognadstonerna överraskar, och vi upplever inte alls vinet som omoget kärvt eller svårtillgängligt. Det är fortfarande örtigt och strävt, med mer slank än bussig frukt, men absolut njutbart. Ett jättegott matvin redan idag. Vår andra flaska får dock ligga några år till, om vi inte blir sugna tidigare, eller behöver garderobsplatsen!

CampoRe med härligt brutala tanniner

Visst borde vi äta mer vegetarisk mat. Ingen har väl kunnat undgå uppmaningarna om att konsumera mindre mängd nötkött, varje kilo motsvarar x antal mil med bil, eller y antal timmar tända lampor.

Jag skäms på riktigt när jag i köttdisken ber om en, usch, fantastisk bit hängmörad entrecôte som dessutom, usch usch, är amerikansk. Varken svensk eller kravmärkt!
Om det nu är till någon tröst så har denna metangas-producerande miljöbov varken vuxit upp, slaktats eller transporterats förgäves, för himmel vilket kött! Ett perfekt finmaskigt nät av insprängt fett ger en köttbit som faller sönder i munnen. Carl Johan, muscovado- och rosmarinfrästa palsternackor och tryffelsmör som tillbehör.

2001 Terredora CampoRe Taurasi Riserva provade vi första gången på Munskänkarnas novemberprovning. Då var intrycket att den var bäst på provningen, men med nästan farsartat mycket tanniner. Ett sällskap där alla såg ut som små bävrar, kämpandes med att få ner överläppen från tänderna. Vi har sett fram emot att dricka det till mat.
Ikväll har den en stor doft med mängder av julkryddor: Stjärnanis, pomerans och nejlika. Fräsch fruktighet, men bra mognadstoner. Läder, stall och jord. Fantastiskt!
Tar en stor klunk som fyller munnen, njuter, väntar, och väntar... och där: Pang! Jösses vilka tanniner! Efter lite mungymnastik så börjar kinderna så sakta att mjukas upp. Smaken ligger kvar och fortsätter att dansa runt i munnen. Det är mer kryddor, lakrits och körsbär, och det är så gott, så gott! Inte oväntat så är det också ett fenomenalt matvin.

Vi undrar: Ska nästa, och tyvärr vår sista, flaska njutas nu inom kort, eller ska den få ligga till sig? Frågan är om vi klarar att hålla oss, och egentligen vad vi tror skulle bli så mycket bättre. Frukten är smaskigt pigg nu, mognadstonerna finns redan där, och tanniner we love!

Kärlek på Mathias Dahlgren Matsalen

Den som väntar på något gott...
Jag tyckte nog, som de flesta barn, att det är ett rätt uselt talesätt. Varför inte bara få det man vill ha, helst på en gång? Men föräldrarna var konsekventa i sin fostran, man ska längta, spara och vänta. Och nog var det världens finaste cykel, den där man köpte genom att tömma spargrisen på cykelhandlarens disk!

Samma känsla har infunnit sig den senaste månaden. Vi har väntat på och längtat efter dagen D, besöket på Matsalen. Och efter att få tömma spargrisen...
Lill-prinsen fyller ett år, F fyller lite mer, och det är det första restaurangbesöket på tu man hand sedan bebis-leverans.

Att läsa detaljer om vad andra har ätit är, i mitt tycke, rätt ointressant. Men om vi sammanfattar aftonen med ordet kärlek så säger det det mesta: Gotlandstryffeln som generöst hyvlades över potatischipsen ackompanjerad av champagne, en fantastisk havskräfta med olika delar av blomkål som med det brynta smöret till omfamnades av eken i en Puligny Montrachet, torsk som bakats i 45 grader serverat med skogssvamp och därtill pinot noir från Felton Road, perfekt till syran i ärtpurén, och desserter som både är en fröjd för ögat och gommen, med mera med mera.
Mat som lagats med glädje och omsorg. Värme från serveringspersonal som utförde sitt jobb med elegans, som en dans, så där perfekt så att man känner sig härligt lyxigt ompysslad, men avslappnat och med glimten i ögat.

Tack alla på Matsalen som jobbade 27/11 för att ni infriade alla våra förväntningar! Tack älskade F för att du finns, och för att du håller med om att det är nu som vi ska spränga vår spargris! Och tack kära svärmor/mamma/farmor för att du tar hand om lill-prinsen, när vi går ut och fyller på kärleks-förråden!

Och grattis Mathias Dahlgren med personal till välförtjänt Gulddrake! Med kärlek...